Står här på kanten och undrar – ska det bli bättre nu? Försöker krampaktigt hålla kvar med alla tår och undrar om det går åt rätt håll eller åt alldeles fel håll. En och en halv månad efter mina nya behandlingar, livet går vidare, påsken är här och jag försöker börja leva normalt. Har varit och handlat, tre gånger, i olika affärer, det skulle jag aldrig ha gjort för ett år sedan. Det är som om jag har fått nog med isolering, men ändå inte riktigt vågar ta steget fullt ut. Är fortfarande i en av de grupper som måste ”ta hand om sig” extra mycket i pandemitider och är riktigt trött på att vara det.

Anywho, som vi brukar säga, jag gillar egentligen inte våren, brukar förknippa den med en massa måsten, men i år ser jag fram emot den. Längtar enormt efter att kunna sitta ute bara för att. Att inte behöva vända i dörren för att det 1) blåser halv storm, 2) helt plötsligt blev minusgrader eller 3) snöar och haglar utomhus. Nej jag gillar inte vintern, jag föredrar ett jämnt, förutsägbart klimat med möjlighet till utevistelse utan att få frostskador. Minns inte att jag var så medveten om klimatet när jag var yngre men det kan ju bero på att allting faktiskt var bättre förr. 😉

Annars är vi ju inne i den årstiden nu som jag alltid brukar missa, eller snart i alla fall; mellan hägg och syrén. Jag vet inte ens om jag har några häggblommor i närheten där jag bor, men jag vet att när syrenerna slår ut så har jag missat den tiden som sägs vara den allra bästa av våren. Kanske är det den ”stressen” som gör att jag inte har tyckt om våren? Att jag inte har hunnit uppskatta, utnyttja eller uppleva den bästa delen? Då tänker jag så här att vem har bestämt det? Från och med nu bestämmer jag att den bästa tiden för mig på våren är när syrenerna slår ut! Nu får det vara slut med att tro att jag missar en massa bara för att jag inte har koll på när häggen blommar.

I övrigt skulle jag vilja bli bättre på att leva i nuet. Denna fantastiska klyscha som säger allt och inget, vad menar jag egentligen? Jo jag tror att jag tänker mig en värld där meningen ”det ska jag göra sedan” används i så liten utsträckning som möjligt. Där ord och handling är ett och där ingenting stoppar mig från att ta in nya intryck och leva livet fullt ut varje minut. Phu, ännu mer krav att leva upp till? Den perfekta människan som alltid gör rätt saker vid rätt tillfälle? Nja, det var inte tanken, kanske är istället det viktigaste att bli medveten om vad som hindrar mig men att acceptera mig som jag är, med alla fel och brister?

Det finns vissa tillfällen i vardagslivet som är mer behagliga än andra. Som när man just har städat överallt hemma och får sätta sig ner och njuta av att alla saker är bortplockade, golven glänser och fruktkorgen är full. 🙂 Vad kommer det sig att det aldrig är vid sådana tillfällen som man får spontanbesök? Varför är det alltid så när man får oväntat besök att det inte är dammsuget på en vecka, tallrikar och bestick från gårdagen är odiskade och kylskåpet är tommare än på länge?

Jag vet i alla fall en sak. Oavsett årstider, pandemi eller inte – jag behöver dansa bugg. Det kanske kan räcka med ett par låtar på vardagsrumsgolvet hemma, men allra helst ute på en dansbana eller ett riktigt dansgolv. Jag blir allt säkrare ju äldre jag blir att oavsett vad frågan är, så är svaret alltid att ”jag dansar hellre bugg”!