En vecka före julafton och allt är dimma. Snön har försvunnit och det har varit plusgrader, i alla fall på dagarna. Även om solen har lyst har vinden varit isande kall. En promenad utomhus har inte riktigt räckt för att energin ska återvända. För det är lite så jag känner mig just nu, energin och kraften att göra saker är låg. Som om jag hade dimma i huvudet också.

Men det mesta har sina orsaker, det är i alla fall vad jag vill tro. För ca ett år sedan var läget annorlunda. Vi gick alla och väntade på vaccinet och jag hade precis fått förklarat för mig att jag behövde välja mellan att bli vaccinerad i tid eller att få den behandling som ansågs vara bäst för min sjukdom. Jag tvekade aldrig; självklart vaccin. Och det var inte så dramatiskt som det låter. Jag fick ju återuppta samma behandling som jag hade haft tidigare. Sedan rullade min ”vaccinationsplan” igång. I bakhuvudet hade jag idén om att bli klar snabbt så att jag kunde byta behandling efter max ett halvår. Men det blev inte riktigt så. Två doser coronavaccin krävdes för att man skulle anses vara fullvaccinerad. Likaså två doser mot lunginflammation. Och så var det dags att fylla på med TBE-vaccin. Dessutom hade jag mina injektioner mot benskörhet. Och givetvis ville jag skydda mig mot säsongsinfluensan. Alla dessa behövde planeras in med tillräckligt mycket mellanrum för att få bästa effekt och för att kroppen skulle återhämta sig mellan varven. När jag trodde att jag var klar visade det sig att det nog behövdes en tredje dos coronavaccin också …

Men, så äntligen – för en vecka sedan fick jag min tredje dos vaccin – jippie! När det var som tystast med information om planen framåt lossnade det plötsligt och alla i min åldersgrupp fick möjlighet att boka tid. Gick hur smidigt som helst både att få en tid och att få det gjort. Stor vaccinationslokal med fantastiska människor som tog hand om oss som stod och väntade. När jag gick därifrån kände jag mig som om jag hade vunnit, blandat med en stor tacksamhet över att bo på en plats på Jorden som gör allt detta möjligt. Tio vaccinationer/injektioner och tretton månader senare är jag nu medicinskt redo att byta behandling till en modernare variant, bättre lämpad för just mina behov. Jag är såklart jättenervös. ”Man vet vad man har” o s v. Men samtidigt jätteglad. Och jag tror att det är orsaken till att det är dimma i huvudet på mig just nu och att energin har gått ner. Det har varit så många uppladdningar inför sjukvårdsrelaterade händelser, positiva visserligen, men ändå krävande på sitt sätt. Speciellt när de inte har kompenserats med motsvarande mängd friskvårdshändelser, som t ex dans. Så nu har huvudet och kroppen gått i ide ett tag. Vi får se när dimman lättar. Jag är försiktigt optimistisk.