”If life gives you lemons, make lemonade.” Egentligen gillar jag inte sådana hurtiga ”allt-ordnar-sig-om-du-bara-tänker-positivt-uttryck”. Tror att jag är ganska bra på att peppa andra, men för egen del brukar det gå dåligt.

Just oktober månad har blivit en period på året då jag har svårt för att se det positiva i tillvaron. Jag brukar märka det på att saker börjar hopa sig hemma. Pappershögar utspridda lite varstans. Dammtussar som ligger och viftar i hörnen. Det är som om energin endast räcker till att göra roliga saker. Problemet denna höst är att jag inte har haft någon omedelbart verkande medicin mot ledsenheten att ta till, d v s dans. Jo dansen har visserligen börjat på många håll ute i samhället, men så länge vi fortfarande har en smittspridning och inget krav på vaccination för dansdeltagare, så är inte jag redo att ge mig ut.

Frågan är väl bara, när blir det läge? Jag har precis fått reda på att jag inte är prioriterad för att få en tredje vaccindos redan nu. Förklaringarna som jag har fått är att de cellgifter som jag tar endast har en dämpande effekt på immunförsvaret och även om jag har kronisk njursvikt så är skadorna på njurarna inte så allvarliga att det kräver särskilda vaccinåtgärder. En del av mig vill säga ”phu, då behöver jag inte vara så rädd längre” och en annan del av mig tänker ”och hur kan de veta det, vaccinet är ju nytt?” Min känsla är att jag har hamnat i en ”mittemellan-grupp”, inte helt frisk men inte helt sjuk, och frågan är om det görs några tester på sådana som jag?

Men det är nu det är dags att ta fram saftblandaren och intala sig att glaset är halvfullt snarare än halvtomt.
Jag har tak över huvudet, ett hem – check.
Kan äta mig mätt varje dag – check.
Om jag lägger till att jag nyligen varit hos en av mina vardagshjältar och fått en ”total makeover” på håret, vilket gör att jag knappt känner igen den unga tjejen som tittar på mig i spegeln, så borde jag väl i det stora hela inte ha så mycket att klaga på. Härom dagen hade jag dessutom kontakt med vår danslärare, och senare började min danskompis och jag lite försiktigt att planera en buggkurs till nästa vår. Det känns overkligt att vi ska komma igång med danserna igen. Som om man pratar om någon annan, i en dansvärld man trodde var försvunnen. Två års uppehåll blir det om vi startar i februari-mars. Så nu om någonsin är det dags att börja tänka positivt. Med målbilden att JA det kommer att bli bättre i samhället, JA vi kommer att planera för en buggkurs och JA vi kommer att stå på dansgolvet igen. Snart. Fram med lemonaden!