Jag gick min första danskurs i tolvårsåldern. I vackra lokaler mitt inne i stan höll en arrangör kurser i vals och foxtrot för barn och ungdomar. Kanske fick vi pröva på någon annan dans också, men det har jag i så fall glömt. Jag kan inte nog tacka min kloka mamma som måste ha sett att dans var något som jag skulle tycka om att lära mig. Jag tror att min längtan efter att sväva runt på dansgolvet uppstod redan några år tidigare, men det blev jag inte medveten om förrän i vuxen ålder.

När filmen Sound of Music hade premiär i Sverige var jag i 8-9-årsåldern, så det måste ha varit då som jag såg den första gången. Inte gick väl filmer på biografer under flera år förr i tiden? Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om musiken och huvudrollen Maria. Hade dessutom alla figurerna som klippdockor minns jag. Nu när jag tänker på handlingen är det ju delvis en otrygg historia, med en familj som tvingas fly från sitt land. Men jag hade inte alls den känslan när jag såg filmen, det var istället musiken som jag minns allra bäst.

Men nu var det ju dans detta skulle handla om. Efter min första riktiga danskurs då när jag var 12 så är det en något diffus tioårsperiod vad gäller minnet av danskurser. Dansade gjorde jag alldeles säkert, någon gång i skolan på gymnastiken och på fester när man blev lite äldre. Men kurser? Tråkigt att jag inte kommer ihåg, däremot kommer jag mycket väl ihåg min första riktiga buggkurs. Jag hade börjat att läsa ekonomi och spanska på universitetet och ingen av mina vänner dansade bugg. Men universitet kan ju vara ett ställe där man träffar många nya människor och efter ett tag var det som om jag såg buggdansare överallt. ”Hm, detta ser väldigt roligt ut, var finns närmsta kurs?”

Och så stod vi där, en söndagskväll, på första kurstillfället. Uppdelade på tjejer/följare respektive killar/förare. Vi tjejer fick börja med att gå runt på golvet själva, med lärarens tydliga instruktioner hur vi skulle ta stegen: sidan, framför, sidan, bakom, sidan, framför, sidan, bakom o s v. Det gick ju bra. Sedan skulle vi dansa i par och det blev plötsligt en helt annan sak. Att det var sådan skillnad på att röra fötterna själv och att försöka göra det i samma takt som en annan person, som dessutom bestämde åt vilket håll vi skulle! Men sedan dröjde det inte länge förrän jag var fast. Och man lärde sig snabbt vilka som var lite bättre på att föra. Efter kursen var det fridans, ofta med ett band som spelade. Hade man tur så fick man då fortsätta att dansa med någon som var en duktig förare. Många söndagskvällar kom jag därför hem sent. Nästa morgon, på måndagar, hade vi lektioner i spanska, vilket var tur för mig. Jag gillar språk nästan lika mycket som dans. Hade definitivt inte klarat av en föreläsning i ekonomi under de måndagsförmiddagarna!

Det gick några år då dansen, och då menar jag huvudsakligen buggen, var väldigt närvarande. Sedan kom möjligheten att jobba i Mexico City och buggen fick komma i bakgrunden. Tillbaka i Sverige dröjde det ytterligare ett antal år innan dansen blev en naturlig, för att inte säga nödvändig, del av mitt liv igen. Men då kom den tillbaka rejält. Kurser, träningar, någon utedans och så ännu mer kurser och träningar. De gånger då jag hade turen att dansa med en riktigt bra förare var det som om jag svävade över golvet. Jo det är sant – testa! Vid ett tillfälle under denna period då jag danstränade mycket såg jag om filmen Sound of Music, som gick på TV. Och då upptäckte jag den plötsligt. Anledningen till att jag redan som liten ville lära mig att dansa. Scenen där Maria och kaptenen svävar ut på golvet i en dans. Vilken 9-årig flicka vill inte lära sig att sväva, i en vacker klänning dessutom? Om man tittar noga (och har lite fantasi) kan man faktiskt se riktigt många likheter med deras dans och den dans vi idag kallar bugg! 😉

Jag trodde att jag hade ”lagt buggen på hyllan” för ett antal år sedan. Men jag hade fel då. Återstår att se när jag får möjlighet att plocka fram dansskorna igen.