Jag har några vardagshjältar i mitt liv. Nu är ju det kanske ett slitet uttryck som kan betyda i princip vad som helst, men i brist på bättre så vill jag använda det. De personer jag har i åtanke just nu är mina hjältar i vardagen, varje gång jag träffar dem. Efter varje möte är mitt liv lite ljusare, lite gladare, lite bättre helt enkelt.

Den ena hjälten är den person jag går till när mitt hår är kaos. Vi har känt varandra i flera år nu. Oftast är det inte klippningen eller färgningen som jag ser fram emot mest, utan det är möjligheten att få prata en stund. Om vad som har hänt i våra liv sedan sist, böcker vi har läst eller TV-serier som alla tittar på. Dessutom har vi ett gemensamt musikintresse, även om mina kunskaper är långt under min vardagshjältes. Jag blir lite vemodig när vår pratstund är slut och ser redan i bilen på väg hem fram emot nästa gång. När jag tittar mig i spegeln känner jag mig uppiggad, glad, 10 år yngre och nästan vacker.

Den andra hjälten tar hand om mig när tänderna bråkar. Vilket de normalt sett gör var tredje månad eller i bästa fall varje halvår. Det spelar ingen roll hur mycket tandtråd eller eltandborste jag använder, tandstenen kommer tillbaka gång på gång. Och nu ska det först sägas – bara tanken på att gå till en tandvårdsklinik gör att jag får ont i magen. Eller fick. Min vardagshjälte har lärt sig att jag är lite rädd och låter mig bestämma. Under trevligt småprat och många pauser blir sedan tänderna glänsande. Och jag känner mig lättad, trygg och ser nästan fram emot kommande besök!

Min tredje vardagshjälte finns där hela tiden, han har stått ut med mig i mer än 30 år. Inte minst när jag blev sjuk för ett antal år sedan fanns han där. Körde mig fram och tillbaka till sjukhuset, provtagningar och behandlingar. Tog hand om hemmet när jag inte orkade. Såg till att vår katt Smilla blev ompysslad, fick mat och klappning. Det var så klart en jobbig tid i mitt liv när allt var nytt och behandlingen som tuffast. Fick aldrig känslan av att han tyckte att något var besvärligt eller konstigt. Som den mest naturliga sak i världen att ta hand om en trött och ledsen sambo. Ser möjligheter i allt, sällan problem. Tack gubben!

Är så oerhört tacksam för mina vardagshjältar. Det finns fler, min danskompis som jag fick det stora nöjet att starta buggkurser tillsammans med. Vad vi har haft roligt! Planeringen inför första kursen, då vi inte visste om tillräckligt många skulle anmäla sig. Följande kurser då allt bara gick bättre och bättre, mycket tack vare den fantastiska kursledaren som vi hade hittat och lärt känna. Men också vår gemensamma inställning till livet och dansen som gjorde att allt jobb kring kurserna kändes som ett nöje och bara blev roligare och roligare. Håller alla tummar och tår att det en gång ska bli möjligt att återuppta dansen. För svaret är alltid, oavsett frågan, att jag dansar hellre bugg!