De där gångerna då man möter en inte särskilt nära bekant på gatan och personen stannar upp och börjar prata. Man är artig och lyssnar. Och det visar sig att personen bara pratar om hur intelligenta/välutbildade/allmänt fantastiska deras barn eller barnbarn är, människor som man själv aldrig har träffat och inte ens vet namnet på. Då tänker jag ibland att jag ska dra till med något. ”Jo, jag ska snart åka till Den Stora Staden och träffa min dotter, som är utbildad på Det Stora Universitetssjukhuset och som precis har fått ett nytt arbete som hjärnkirurg i Det Stora Landet och det vill såklart hela familjen fira.” Vem skulle kolla vad jag säger? Inte går väl folk hem och googlar andras uppgifter när man har träffat någon som man bara är ytligt bekant med? ”Men hon har ju ingen dotter?”

Nä, jag är för feg för att göra något sådant, eller lite för sanningstrogen. Alla människor vill bli hörda, jag fattar det, men var går gränsen för hur mycket man kan häva ur sig och förvänta sig att åhöraren ska vara intresserad? Kanske är det samma sak med en blogg, men där vet jag helt säkert vad jag själv känner. Jag skriver för att skrivande ger en tillfredsställelse i sig, inte för att någon måste läsa det. En sorts självförverkligande? Inte riktigt i klass med att sväva runt på dansgolvet i en perfekt bugg, men ändå en glädje i att forma ord och meningar. Ord och meningar som är långt ifrån perfekta men som är mina, rakt upp och ner och utan korrektur.

Själv pratar jag ju gärna om dans, när jag inte har möjlighet att utföra den. Och speciellt om bugg. Jag kanske t o m skryter ibland, inte vet jag hur det låter för andra. Insåg häromdagen att jag faktiskt har hållit på med bugg i över halva mitt liv. Inte non-stop, någon gång med flera års uppehåll, men ändå. Och det är fortfarande lika roligt. Kurser, socialdans, träning, tävling (1 gång i amatörklass) – allt kring bugg intresserar mig. Och då kan jag prata om det, länge. Berätta när vi startade buggkurser, min danskompis och jag. Berätta när vi gjorde en ”flash mob” med bugg på en festival. Berätta när jag bröt lårbenet och frågade läkaren på operationsbordet om jag skulle kunna dansa bugg igen. Jag berättar gärna, allra helst om någon frågar, men jag behöver egentligen ingen orsak att prata om dans. Säkert är det någon som tycker att det är ointressant eller tycker att det låter som jag skryter.

Ska man då inte få skryta om det man är stolt över? Jo men självklart. Förvänta dig bara inte att alla andra är intresserade.