För inte så länge sedan tog jag fortfarande en omväg runt köksstolarna för att inte stöta till dina mat- och vattenskålar som inte längre står där. Vände på huvudet när jag satt i soffan för att se om du hade det bra på din klätterställning som är borta. Ställde dörren till tvättrummet på glänt så att du kunde gå in till din låda som inte finns kvar där. Hörde ljud på natten som om du gick omkring här hemma. Tittar fortfarande på foton av dig, varje dag, och blir både ledsen och glad på samma gång.

Som att ha förlorat en del av min identitet. Våra rutiner här hemma, under femton år, blev plötsligt annorlunda. Att inte ha någon att bry sig om. Missförstå mig rätt, jag bryr mig såklart om min käre sambo men han är vuxen och klarar sig själv. Jag är så väldigt väldigt ledsen att inte längre få ha vår Smilla som en del i vardagen. Det är tomt, det gör ont och jag saknar henne enormt.

Därför har skrivandet legat på is under en längre tid. Nu när jag väl börjar skriva igen måste känslorna ut via tangentbordet och synliggöras med skrivna ord. Det som gör ont måste ut. Det går så klart att undvika genom att tänka på annat, men nu när jag sitter vid datorn finns det bara ett sätt att gå vidare. Och det är att skriva om det som gör ont, om vad jag saknar och om alla minnen som hela tiden dyker upp i vardagen. Läskigt och jobbigt men enda vägen framåt. En dag i sänder, lite i taget.