Vi har en orm på tomten. Jag tror att det är en snok. Den har visat sig tre gånger, tror jag. Själv har jag sett den två gånger. Andra gången var jag ensam. Jag har inte sett en levande orm på jag vet inte hur många år. 50? Det sägs att ormar är mer rädda för oss människor än vad vi är för dem. Det kanske är sant.

Första gången vi såg den var på eftermiddagen när vi stod i köket och lagade mat. Där är en orm, säger min sambo plötsligt. Vi rusade båda ut genom dörren och jag vet inte vad vi tänkte göra, men den ringlade sig smidigt rakt över uteplatsen och in under altanen. Via en liten springa mellan husväggen och altanbrädorna. Jag kände mig lite skraj efter det hade hänt men tänkte att ok, det var förhoppningsvis en tillfällighet och kanske är den nu på väg till grannen eller någon annanstans. Några dagar senare var jag ensam hemma på förmiddagen och skulle gå min ”rond” och titta till hur våra nyplanterade blommor och växter mådde. Då ligger den i gräset bredvid en av de stora krukorna där vi har planterat prydnadsgräs. Jag kunde förstås inte låta bli att gå närmare och pratade högt för att lugna mig själv: ”Bor du på våran tomt?” Då reste den upp huvudet och visade sin kluvna tunga, vände 180 grader och försvann in bakom krukan och ner under den nybyggda trätrappan. Det blev ingen fortsatt rond för min del den dagen. Jag gick in och stängde ytterdörren och läste allt jag kunde hitta på nätet om snokar och ormar i trädgårdar. Tydligen är det så att det enda säkra sättet att bli av med en orm är att fånga den (förslagsvis med en kratta), stoppa ner den i en hink med lock och sedan gå minst 1 kilometer innan man släpper ut den. Diverse manicker som marknadsförs för att skrämma bort ormar fungerar inte alls, enligt den information jag fick fram. Jag var lite knäckt några dagar efter den händelsen måste jag erkänna, inte bara för egen del men även med tanke på vår katt. Fast jag fattade ju att jag borde känna tvärtom, det är ormar som är rädda för katter inte tvärtom. Nu stampar jag alltid hårt i altangolvet eller på gräset när jag är ute, så att ormen ska hinna flytta på sig om den är kvar där. Tittar noga var jag sätter mina fötter eller händer med för den delen, när jag är ute och rensar i trädgården. Jag har inte sett den fler gånger. Det har gjort mig kaxig nog att försöka ändra mitt tankesätt. Kanske betyder det tur att ha en orm i närheten? Har för mig att om man drömmer om ormar så betyder det att man ska få pengar. Vi får väl se om jag vinner på Lotto de närmaste veckorna. 😉

Den andra stora händelsen denna vecka är att jag har fått min fjärde dos coronavaccination. Efter 6 månaders väntan på att effekten av min droppbehandling inte längre ska påverka mitt immunförsvar för mycket så fick jag till slut möjlighet att vaccinera mig igen. Är så tacksam att det blev av, och i god tid före nästa behandling. 🙏 De här senaste åren har varit ett pusslande och planerande av sjukvårdstider. Det styr verkligen mitt liv, men det är bara att tacka och ta emot. Och det är ju frivilligt. Alternativet, att inte ta emot någon vård eller vaccination, är inte ett alternativ för mig. Jag har skrivit det förut och jag kan skriva det igen, jag är så tacksam att bo i ett land som gör detta möjligt.

Är också tacksam för att vi fick lite sommar i år, har verkligen njutit av senaste tidens vind- och stormfria klimat. Shorts-koefficienten har varit hög. Coca cola-burkarna har tömts snabbt, åtminstone en om dagen. De inköpta frysta, ej hembakade, glutenfria kanelbullarna har gått åt ganska snabbt. Stolsdynorna på utemöblerna har varit ute mer än de har varit i förrådet. (Ännu ett bra sommarmått?) Jag känner mig fortfarande omtumlad efter den fantastiska dans- och träffavännerhelgen för en månad sedan. Mycket att vara tacksam för.

Blev påmind idag om hur viktigt det är att kunna leva i nuet. Jag vet inte om jag har blivit bättre på det. Men planering innebär ju också att ha något att se fram emot, kanske en lagom blandning är bäst.