Jag gjorde det. Jag dansade bugg. Utomhus, bland massor av folk dansade vi, pratade vi och jag vet inte när jag hade så roligt senast. Eller jo, det vet jag ju, det var innan pandemin började. Har svårt att hitta de exakta orden för känslan av att äntligen få dansa bugg igen. Musiken, takten, människorna, det går rakt in i själen. Ren och oförfalskad glädje förpackad i treminutersintervaller.

Och som om inte det vore nog. På besök var en av mina äldsta väninnor och hennes man. Inte sett varandra på nästan två år. Inte enbart på grund av pandemin, geografiskt avstånd har också spelat roll. Men när man ses igen är det precis som vanligt, fast väldigt roligt. Och jag tänker och hoppas att vissa människor alltid kommer att finnas i ens liv. De människor som känner dig på riktigt, som ser igenom ifall du försöker att göra dig till och som accepterar dig som du är.

Allt detta under en av sommarens mest intensiva helger med traktens egen festival. Full aktivitet från förmiddag till kväll. Vädret helt perfekt, sol och lagom vind. Min insats på festivalen bestod i att förbereda våffelförsäljningen och därefter under två timmar servera bland annat våfflor med grädde och sylt till en lång kö av hungriga festivalbesökare. Plus ortens ”nationalrätt” som flera duktiga bagare hade förberett kvällen innan. Var och en med sitt eget recept, mer eller mindre hemligt.

Så kanske var jag lite trött av all förberedelse och jobb på dagen när det var dags för dans. Men dans piggar upp, det enda som inte var som det skulle var min dåliga kondition. Phu! Eftersom jag visste på ett ungefär vilka låtar som bandet skulle spela så var jag lite nervös att jag inte skulle klara av de allra snabbaste, hade nog tänkt att avstå dem. Men vad gör man när någon frågar om man vill dansa? Man blir glad, ursäktar sig i förväg med att ”jag har nog lite dålig kondis eftersom jag inte har dansat på ett tag” och sedan hoppas man att man orkar med det och inte snubblar för mycket. Jag hade nästan glömt hur konditionskrävande buggen är. Samtidigt som koncentrationen måste vara på topp, så att du känner vart föraren är på väg med sina turer, så att du enkelt kan följa med. Är faktiskt lite stolt och också lite förvånad att det ändå gick såpass bra, med takt och turer men framförallt så fanns känslan där. Förmodligen är det mina danser hemma i vardagsrummet som har hjälpt till och en dålig kondition kan man ju oftast göra något åt. 😉

Går fortfarande omkring med ett surr i huvudet av all dansmusik jag fick uppleva och alla människor jag fick träffa. En liten glimt av lycka, nej en stor dos. Vill hålla kvar känslan, hur gör man? Svaret är enkelt, du gör om det. Du träffar dina vänner igen, du går ut och dansar igen. Känslan kommer tillbaka och fyller på lyckoförrådet.

Nu vet jag ju inte om jag är så modig ännu. Väntar på att kunna ta min fjärde dos vaccin. Inget snack om jag är riskgrupp eller inte, det är jag nu med min nya medicin. Men medicinen gör också att vaccinet inte har någon effekt förrän efter 6 månader från senaste behandlingstillfället. Vänta och hålla mig lugn. Tänka på att jag trots allt fick dansa igen. Lyssna på mina spellistor med bugg-dansmusik. Ta några fler danssteg på vardagsrumsgolvet. Bättra på konditionen, så att jag orkar dansa fler låtar. Och som tur är finns det ju telefon. Eller Skype. Eller face-time. Ingen orsak alls att inte hålla kontakten i dessa tider. Är så tacksam att jag fick uppleva en helg med både bugg och vänner! ❤