Jag tycker illa om minusgrader. Så, nu har jag sagt det, utan omskrivningar. Jag gillar verkligen inte när det är kallt ute. Och med kallt menar jag under nollstrecket. Om det fanns en realistisk möjlighet skulle jag helst vilja gå i ide från första dagen med minusgrader och inte komma ut förrän det har börjat att bli varmare igen. Temperaturer under noll betyder ofta att det är is eller frost på gatorna, och därmed risk för halka för både fotgängare och bilar. Jag som har lite svårt med balansen just nu behöver verkligen inte en extra utmaning i form av isiga vägar.

Men det är inte bara för halkans skull som jag vill gömma mig så här års. Vad jag kommer ihåg så har jag större delen av mitt vuxna liv tyckt illa om kyla. Jag kan inte se några fördelar med att det är kallt, endast nackdelar. Man behöver ”bylta på sig” massor med extra ytterkläder för att ta sig någonstans. Allting tar mycket längre tid. Har man ett jobb inomhus på ett kontor där det arbetar andra människor behöver man kanske även se till att man är representabel under alla lager av ylletröjor och kängor. Det passar kanske inte riktigt med träningsbyxor och varma tofflor på alla arbetsplatser.

Jag minns ett ställe som jag jobbade på där vi hade en fantastisk utsikt. På vintern kunde jag aldrig riktigt njuta av den, inte ens soliga dagar. Den vackra blå himlen påminde mig om fryst torsk i hårda rektangulära paket. Bara tanken på att jag skulle vara tvungen att ta på mig alla ytterkläder och gå ut igen, och ändå frysa, gjorde mig nedstämd. Mina arbetskamrater tittade lite konstigt på mig när jag sade att vädret påminde mig om fryst fisk.

Bor man på västkusten får man också vänja sig vid kyla i kombination med vind, vilket ju gör att den upplevda kylkänslan är ännu kallare än vad termometern säger. Jag minns en vinter då vi hade 20 minusgrader i min hemstad, kombinerat med att det blåste en hel del. Allmänna färdmedel slutade att fungera under en tid, eftersom det dessutom hade kommit mycket snö. Då var det enda att försöka dra ner sina utevistelser till så få minuter per dag som möjligt. Och så där har det fortsatt för mig, varje år när det blir kallt så försöker jag stanna inne så mycket jag kan. De flesta människor brukar säga något i stil med ”idag är vädret helt perfekt” när det är sol och 5 minusgrader. Perfekt för vad, tänker jag, men säger det inte högt. Endast mina närmaste vänner får då och då höra att jag gnäller om vädret när det är minusgrader ute. Jag kan skärpa mig och hålla god min om jag pratar om vädret med någon jag endast är ytligt bekant med.

Men jag tror inte att jag alltid har varit så avigt inställd mot kyla och snö. Vi åkte längdskidor hela familjen när jag var barn och jag kan inte minnas annat än att jag tyckte att det var ganska ok. Det måste vara något annat som har fått mig att ta avstånd. Jag har en idé om vad det kan bero på. Jag fick uppleva motsatsen! Redan som barn fick jag möjligheten att semestra på ställen som var varmare än hemma i Sverige. Det fortsatte i tonåren och inte minst när jag började läsa på universitetet. Då hade jag ju dessutom en legitim ursäkt att söka mig söderut; att få lära mig mer spanska gjordes bäst på plats i ett spansktalande land. Sedan var jag fast. México blev målet – eller möjligtvis medlet för att nå målet, men det är en annan fråga. Där behövdes i alla fall inga vinterjackor. När det var sol ute så visste man med säkerhet att det var varmt, ingen falsk marknadsföring där inte. Jag saknar den värmen, framförallt nu på vintern. Jag tycker om att veta att jag kan göra vad jag vill utan att hindras av snöstormar och minusgrader. Så jag försöker gå i ide nu ett tag framöver, åtminstone mentalt. Samtidigt ställer jag fram vinterkängorna och letar upp vinterkappan ur förrådet. Bara för att vara förberedd om jag måste gå ut och slåss mot minusgraderna.