Jag behöver ha tillgång till sprit. Helst en egen liten flaska i fickan när jag ska gå ut. Har gärna en stående i bilen också. Får nästan lite panikliknande känslor om jag upptäcker att jag har glömt den, spritflaskan.

Jag minns faktiskt när det började, behovet. Det är nästan 4 år sedan nu. Då var det mest som en säkerhetsventil. Hade en flaska hemma innanför dörren. Sedan, allteftersom jag kom igång med mina rutiner igen, hände det ofta att jag smugglade med den till våra danskurser. Tog lite i pausen, utan att så många såg det. För det kändes som att det var för krångligt att förklara varför, då, för 4 år sedan. Förklara att jag fick cellgifter. Att jag hade blivit varnad för att träffa för många människor under vissa tider i behandlingsomgångarna. Att jag hade lågt immunförsvar och måste vara försiktig. Att ett sätt att hantera det, för att inte bli helt isolerad, var att använda handsprit.

Det där pågick ett par år. Sedan avslutade jag min cellgiftsbehandling och trodde att jag skulle kunna leva mer normalt igen. Då var vi mitt i pandemin. Handsprit började bli mer och mer vanligt ”ute på stan”, i affärer, på gym och andra ställen där många människor träffades. Och jag var inte ensam längre. Helt plötsligt var det rutin att ta en liten dutt handsprit i olika sammanhang. Att använda handsprit blev normen, att inte göra det var avvikande.

Efter att jag blev tvungen att återigen starta med cellgifter för ett år sedan har handspriten blivit min trygghet. Allra bäst känns det när jag har min egen flaska, som ingen annan får använda. Jag tror att det är ett sätt för mig att känna att jag har något litet uns av kontroll i allt detta som världen och jag själv genomgår just nu. För jag är ju långt ifrån den enda som har lågt immunförsvar och måste lära mig att leva med det, även i en pandemi med ett smittsamt virus. Och jag måste också lära mig att lita på att vaccinet fungerar, även för mittemellanpersoner som jag själv. Men det är svårt måste jag erkänna. Å ena sidan riskgrupp som bör vaccinera mig tidigt varje år, å andra sidan inte tillräckligt mycket risk för en tredje vaccindos just nu. Kriterierna varierar.

De senaste veckorna har jag funderat mycket på hur jag ska våga att börja dansa och att börja arrangera danskurser igen. Jag var vad jag nog kan beskriva som lycklig, när jag fick hålla på med danskurserna, alltihop, från ax till limpa. Skapa egna anmälningsblanketter, ta emot kursdeltagarna, visa turer med vår danslärare, vara med i gruppen och dansa när det fattades följare o s v. Jag längtar dit väldigt mycket. Har inte kommit fram till ett tydligt svar ännu på hur jag ska ta mig dit, men jag tror att det handlar om tre saker: Att lita på att människor stannar hemma om de är sjuka, att lita på vaccinet och – att använda handsprit!