Så var det dags igen. Eventuellt. Beroende på om jag är tillräckligt mycket i risk inom ramen för den riskgrupp jag ingår i. En tredje vaccinationsdos redan nu. Kanske. Vad känner jag inför det? Tacksamhet och oro på samma gång. Tacksamhet för att, för det första, vaccinet finns över huvud taget. Och för det andra att man fortsätter forskningen för att just kunna komma fram till om det behövs mer påfyllnad för vissa personer. Oro för att allt är så nytt, att biverkningar inte har hunnits utvärderas i större skala t ex.

Jag är nog en person som har lätt för att oroa mig. Tar ofta ut oron i förskott dessutom, ser alltid ett ”värsta-scenario” som en av möjligheterna. Onödigt kan man tycka, men det har faktiskt en bra funktion. När jag har gått igenom det värsta scenariot som kan hända och sedan möter verkligheten, så är det oftast inte så illa som jag har tänkt. Och då blir ju verkligheten lite lättare istället. Bakvänt resonemang? Kanske, men det har fungerat för mig.

Vad som tyvärr inte verkar bli dags igen är vår nästa buggkurs, i alla fall inte snart. Det har i och för sig hänt att vi någon gång, av andra skäl än att det pågår en pandemi, inte har haft en kurs på hösten. Skillnaden är väl dels att vi då har valt det själva, dels att det har funnits många andra kurs- och dansmöjligheter. Nåja, ”vad är väl en bal på slottet …” 😦

För övrigt har jag inte förstått, alltså inte riktigt förstått, varför rekommendationerna är att vi ska vara fortsatt försiktiga med att träffa andra personer. Kan det helt enkelt vara så att vaccinets effekt fortfarande är relativt okänd. Även om du enbart träffar andra fullvaccinerade så kan du ändå bli sjuk. Eller? Fast det är klart, om det resonemanget är sant så kommer vi ju aldrig att kunna träffa andra människor igen. Så det måste ha något att göra med hur många som är vaccinerade i relation till hur många som inte är det. Jag förstår att det aldrig kan bli 100%. Men på vägen dit, kan någon vara snäll och förklara när jag som tillhör en riskgrupp kan känna mig trygg igen?

Idag var det dock dags igen för en vedleverans. Två kubikmeter. Som skulle sorteras och plockas in i vedförrådet. Eftersom vi hade lånat grannens parkering och ställt våra bilar där så att vedleverantören kunde lasta av på vår parkering, så kunde vi ju inte vänta till i morgon med att göra jobbet. Så det blev till att jobba lite i solskenet. Bra att träna vedlyftning som förberedelse till dansen kanske? Nu är förrådet i alla fall påfyllt och vintern kan komma utan att vi behöver frysa. Fast kylan får gärna dröja lite till. Augusti månad var ju relativt kall, medan september har haft sommarkänsla. Så jag hoppas att det inte är dags att ta på vinterjackan än. Och varför inte drömma om att det blir dags för dans innan det blir dags för snö. För svaret är, som alltid, att jag dansar hellre bugg.