När jag bodde i Mexico lärde jag känna människor från olika länder och med olika språkbakgrund. På jobbet pratade jag spanska och svenska. På fritiden en blandning av spanska, engelska och svenska. Det blev naturligt att mixa meningarna beroende på vilken situation man var i, ingen tyckte att det var något konstigt med det.

Med en av mina väninnor som jag träffade där pratade jag oftast engelska, men med inslag av spanska ord och fraser. Vi umgicks mycket och lärde känna varandra väl, det var nästan som att få en syster på äldre dar. Vi hade mycket gemensamt men framförallt en sak skiljde oss åt. Hon gillade att laga mat, jag lagade mat för att jag måste. Det var aldrig svårt att bestämma vem som skulle fixa till något ätbart om vi träffades hemma hos varandra. Efter ett par år var min väninna tvungen att åka tillbaka hem, medan jag skulle vara kvar ytterligare ett tag. Men självklart skulle vi ses igen, det visste vi. Det dröjde inte länge förrän jag planerade in en semesterresa, med en liten omväg för att hälsa på min väninna samtidigt. Innan jag reste hade vi kontakt via brev – det fanns inte sms på den tiden och jag hade ingen telefon i min lägenhet. I det senaste brevet jag fick innan jag skulle åka bad hon mig att köpa med mig avocadosoppa, eftersom hon inte kunde få tag på det där hon bodde nu. Avocado är en väldigt vanlig frukt i Mexico så egentligen var det väl inget konstigt med att hon frågade det. Men jag kunde inte riktigt fatta varför just hon, som var så duktig på att laga mat, skulle be mig att ta med soppa på burk? Hur eller hur, jag satte igång att leta. Tänkte att det måste väl finnas på hyllorna i den affär som jag brukade handla i. Inte. Fick gå och titta i fler affärer, men utan resultat. Det kändes som ett omöjligt projekt, hur kunde det vara så svårt att hitta en burk soppa? Jag frågade mina arbetskamrater om det var någon som visste var man kunde köpa avocadosoppa. Nej, det var det ingen som visste.

Tiden för min semesterresa började närma sig och jag var stressad. Till slut måste jag inse att jag var tvungen att ge upp. Jag satte mig med hennes brev och gjorde mig klar för att skriva och svara att jag tyvärr inte hade hittat någon soppa till henne. Tänkte väl att jag skulle göra henne mindre besviken om hon fick reda på det innan jag åkte. Läste snabbt igenom stället där hon bad mig om soppan och stannade till mitt på raden. Vänta nu … vad står det här egentligen? ”…some avocado soap …” och sedan började jag skratta. Och skrattade ännu mer. Tvål! Min hjärna hade, för att sortera alla språk som jag blandade hur som helst, valt att associera en förfrågan från min väninna som något som måste handla om mat. Jag var helt övertygad om att det hade stått ”soup” i brevet första gången jag läste det.

Jag kommer inte längre ihåg om jag sedan verkligen hittade avocadotvål till min väninna innan jag åkte …