Igår kväll pratade jag med vår danslärare i bugg. På natten drömde jag att vi var på ett köpcentrum och någon frågade henne hur man dansar bugg. Eftersom jag var där så fick jag hjälpa henne att visa hur man gör. Så finurligt har hjärnan ordnat det att om man inte har dansat på väldigt länge så hittar den ändå vägar som gör att man får uppleva lite dans.

En annan favoritsysselsättning, förutom att dansa bugg alltså, är att rensa ogräs. Finns inget mer avkopplande än att rensa och se hur fint det blir efteråt på gången eller gräsmattan. Det enda som hindrar mig att rensa timme efter timme är att jag får ont i ryggen, jag är för otränad helt enkelt. Kan inte skylla allt på cellgifterna, men visst har de en betydelse. För att få samma effekt av träningen som om jag hade varit fri från cytostatika behöver jag träna dubbelt så hårt, i princip. Så det är klart att det tar emot ibland, när jag är trött och vet på förhand att ”det hjälper inte vad jag gör”, då är det lätt att strunta i det helt och hållet. Men det är då dansen kommer och hjälper till. Det är omöjligt att stå still när man hör bra musik. Och tröttheten har brukat försvinna. Så det är klart att det här snart ett och ett halva året utan dans har satt sina spår i kroppen. Och än är inte pandemin över. Vi som tillhör en riskgrupp uppmanas fortfarande att vara försiktiga. Jag tror att det går till en viss gräns, att hålla sig undan andra människor, att avstå från sociala sammanhang som t ex dans. Jag tror att människan, eller i alla fall jag, till slut kommer att börja träffas och umgås och t o m dansa, om man klarar av det fysiskt. Jag hoppas att det kommer att finnas tillräckligt med information som gör att även vi kan känna oss trygga. Att vaccinet fungerar även för oss. Att fler och fler i samhället blir vaccinerade. Att världen har hittat en väg ut ur detta, inte bara för vårt lilla land utan för alla länder. Riktigt detsamma som innan tror jag inte att det blir, fast å andra sidan vad vet jag, jag har inte varit med om en pandemi tidigare.

Under tiden, medan vi väntar på en tillvaro som jag inte riktigt vet hur den blir men hoppas kommer att innehålla dans, rensar jag ogräs. Om vädret hade tillåtit så hade jag gjort det varje dag. Men när det blåser halv storm och temperaturen är runt +15 grader men känns som -3, då låter jag bli. Sommaren försvann lite grand i augusti, men de senaste dagarna har den delvis smugit sig tillbaka igen. Och jag har kommit en bra bit med ogräset på tomten. Nu ska jag inte ta åt mig äran helt och hållet, min käre sambo har också engagerat sig. Speciellt när det har varit fråga om att dra upp mindre träd och buskar med rejäla rötter. För det är också en del av själva arbetet med att rensa ogräs – det skall göras manuellt. Att hålla på med ättika eller andra kemiska tillsatser är fusk och räknas inte. Det är det riktiga fysiska arbetet som ger den rätta känslan. Mitt senaste projekt är att få bort allt ogräs på gången där bilarna står, inklusive under bilarna. Det kräver lite planering, inte minst att flytta bilar fram och tillbaka. Och jag har fått lära mig att ett projekt är ett arbete som bl a har både start- och slutdatum. Så om jag verkligen ska få klart detta bör jag naturligtvis sätta ett slutdatum. Sista augusti känns lite för snart, men mitten på september är kanske rimligt. Så, då var det sagt. Återkommer i frågan.