Åskan mullrar i bakgrunden. Eller kanske är det en båt som går med motor. Eller någon som testar sina utomhushögtalare; knack knack. Jag sitter på altanen och tränar mig i att vara här och nu. Tagit fram utedynorna så att jag kan sitta bekvämt, ÄVEN fast jag vet att det förmodligen snart kommer att börja regna. Om jag ska vara ärlig så har jag inte varit speciellt bra på att vara i stunden. Ska jag i väg på något viktigt mitt på dagen, t ex ett sjukhusbesök, så går det mesta av morgonen åt till att förbereda mig för det och att oroa mig i förväg. Min käre sambo är betydligt bättre på att hantera var sak för sig. ”Köra till flygplatsen om en timma? Inga problem, jag ska bara klippa gräset först!”

Det senaste året har på sitt sätt inte varit någon hjälp när det gäller att leva i nuet, samtidigt som det paradoxalt nog har inneburit att jag har varit tvungen att göra just det. Men mina tankar har i stor utsträckning varit någon annanstans. I väntan på att få avsluta cellgifterna och den nya frihet jag då skulle få. Sedan väntan på provresultat och nya behandlingar då sjukdomen kom tillbaka. Och den hela tiden underliggande Väntan på Vaccinet, som skulle göra att jag kunde börja leva normalt igen, kanske få effektivare behandling mot min sjukdom.

Den senaste veckan har innehållit ett par ”milstolpar” eller vad jag ska kalla det, när det gäller väntan. Alla planerade vaccinationer gjorda och alla kända provresultat var ok. Dessutom en bra genomgång med min läkare som gjorde att jag på ett bättre sätt än tidigare förstår vilka behandlingsalternativ som finns, vilka som inte rekommenderas och varför. Det kändes som att jag landade lite där och att det gav mig en hjälp att acceptera livet som det är just här och nu. Därmed inte sagt att jag kommer att sluta att drömma, att planera, att försöka hitta saker som gör livet roligare eller lättare. Den här bloggen har också varit bra för mig, den har fungerat som en sorts terapi då jag har fått ”skriva av mig” sådant som har legat och pyrt under ytan – om min sjukdom inte minst, men även lite reflektioner kring vad livet har erbjudit så här långt. Och det kräver att man sitter stilla vid datorn och koncentrerar sig på nuet, på orden, på tangenterna. Vilket har fungerat alldeles utmärkt i en bekväm stol på altanen, även om det kanske snart börjar att regna …