Jag gjorde det. Jag bokade tid på vårdcentralen för min TBE-påfyllnadsdos, fick tid samma dag och gick dit och fick det gjort! Big deal, två år senare än planerat. Ibland går det troll i saker. För två år sedan, när det egentligen var dags, var detta med cytostatika och vaccinering nytt för mig. Det enda jag hade fått höra var att om man tar immunhämmande mediciner så kan man inte samtidigt vaccinera sig mot vad som helst. Ställde frågan ett par gånger om det fungerade med TBE-vaccin, fick inget svar och gav upp. Hade tillräckligt med värk och stickningar i kroppen och hade ingen lust att få mer ont. Nästan ett år senare fick jag till slut svar på ett nytt ställe, med en fullständig dokumentation om vilka vacciner som går bra och vilka man ska undvika. Men då var det ju det här med pandemin, och alla andra vaccinationer som skulle prioriteras. Och det måste jag erkänna, att roligt tycker jag inte att det är. Har inga som helst problem med sprutor eller injektioner men måste ladda upp mentalt för att klara av den första halvtimman EFTER sprutan. ”Sitt nu här och vänta i 15 minuter så att inget händer” – ungefär så brukar man få höra efteråt. Vad är det som kan hända? Alla möjliga skräckscenarier spelas upp i mitt huvud. En gång fick jag hjärtklappning bara av att sitta och tänka på allt som skulle kunna hända … Så, att ha kommit i väg och gjort det är ett stort steg för mig.

Och då börjar det bli dags att ställa sig frågan, vad händer nu? Vad är nästa steg? Nu har livet varit på paus ett bra tag. Har jag fått några nya insikter under den här tiden? Kommit på något som jag absolut måste göra? Och det spontana svaret på den frågan är att nej, jag har inte kommit på något nytt. Jag har haft förmånen att få göra det mesta som jag har drömt om, säkert med en stor portion tur men även målmedvetenhet. När jag läste ekonomi och spanska på universitetet var drömmen att efter examen få jobba utomlands några år, helst i ett spansktalande land. Och när slutet på studierna närmade sig så fanns möjligheten där. Ett praktikjobb på ett svenskt företag i Mexico City – var jag intresserad? Jo det var jag såklart. Det blev totalt nästan tre år i samma stad, nytt jobb och möjlighet att åka hem på semester emellanåt. Check på det.

Efter en ”himla massa” år i yrkeslivet med heltidsarbete kom så möjligheten att trappa ner, lägga såväl ekonom- som konsultrollen på hyllan. Vad ville jag göra? Lära ut spanska kanske? Jobba i butik som säljer second hand? Båda sakerna? Ja, så blev det. Möjligheterna kommer om man letar. Den ena i form av ideellt arbete och den andra som kursledare i spanska på kvällstid. Att lära ut spanska var något av det roligaste och troligen det mest nervösa jag har gjort när det gäller arbete. Skulle jag klara av det? Skulle deltagarna lära sig något? Jag hoppas och tror att det var så. Är tacksam för att jag fick chansen att träffa alla människor och förhoppningsvis ha bidragit åtminstone lite till att göra språket tillgängligt. Så check även på det.

Så vad vill jag göra nu? Finns det en möjlighet att samhället sakta återgår till ett ”icke-krisläge”, även om det aldrig blir som det var innan? Är det dags – bättre sent än aldrig – att ta tag i drömmen om att bli författare? Eller att åtminstone skriva klart en hel bok? Frågorna är fler än svaren. Kanske får jag ha tålamod och vänta och se vad som händer. Möjligheterna brukar ju komma, förr eller senare.