När jag var ung hade jag drömmar om vad jag ville göra i livet. Som barn/tonåring var en dröm att bli skådespelare, en annan att bli deckarförfattare. Vet egentligen inte var de drömmarna kom ifrån från början, men jag minns specifikt ett tillfälle som möjligen kan ha varit en ”trigger”. Vi var på semester i Spanien, min mamma och jag. Jag kan ha varit 8-9 år. På resmålet arbetade en svensk kvinna, fast bosatt i landet med sina två barn. Jag blev vän med barnen. Av någon anledning bestämde vi barn att vi skulle spela upp en pjäs för hotellets gäster. Pjäsen skulle innehålla mycket drama, en sorts kriminalhistoria. Vi repeterade i hotellets matsal när den var tom. Det blev aldrig någon premiär, möjligen tyckte våra föräldrar att det inte var en lämplig historia, eller så tröttnade vi, jag minns inte vilket. Hur eller hur, intresset för kriminalberättelser har följt mig hela livet. Jag läste i princip alla ”Fem-böcker” som fanns och givetvis alla ”Kitty-böcker” när jag var barn.

Så vad hände med de drömmarna? Skådespelare blev jag inte, men jag kan fortfarande tycka att det är roligt att ”uppträda” inför publik, under vissa förutsättningar. Senaste gången var på en festival för två år sedan då min danskompis och jag fick gå upp på scenen och inleda en planerad spontandans – bugg naturligtvis – tillsammans med våra underbara danskurskompisar. Författare, nja inte det heller. Jo, jag gick faktiskt en skrivarkurs för ett antal år sedan, en specialkurs inriktad på oss som vill skriva deckare. Häftig upplevelse att få träffa andra människor med exakt samma intresse som jag och få feedback på mina egna texter som vi skrev under kursens gång. En riktig ”ego-booster”! Resultatet av den kursen blev att jag påbörjade min deckare, tog fram alla karaktärer och bestämde mig för vem som skulle göra vad och varför. Dessutom fick jag en av mina historier publicerade i en av de större veckotidningarna, otroligt stolt är jag över det! Men boken är inte klar. Varför? Har ingen bra förklaring på det. Utom att jag, såklart, har prioriterat andra saker.

Andra saker ja. Jag kanske förskönar det lite nu, men dansen är en av dem. Det tål att sägas igen – jag dansar hellre bugg än gör något annat. En annan dröm när jag landade i mitt liv utan heltidsjobb var nämligen att starta en buggkurs. Jag lärde mig dansa bugg för en sisådär fyrtio år sedan, och under åren som gått har jag deltagit i många buggkurser och träningstillfällen. Att starta något eget fanns det inte riktigt tid till, men för några år sedan fanns alla förutsättningarna på plats. En lokal, en danskompis med samma intresse och en danslärare som kändes helt rätt. Är så oerhört tacksam för de åren vi fick möjlighet att göra detta. Och hoppas, hoppas innerligt att det kommer att bli möjligt att göra det igen, dansa, dansa, dansa!